så handterad kunde den ej visa sig i sammanhang eller sällskap med sin vilda omgifning, utan måste inhågnas och blef endast tillgänglig för några få. Trådgården blef ett stycke educerad natur, för förnäm för den slågt från hvilken den hårstammade och endast passande för de herrars tjenst som kunde bekosta edukationen. Hur olika visar sig smaken nu? Man har våndt åter till naturen, till dess enfald och frihet, man bryter ned stångslen; trådgården år ett fritt fält omkring menniskans boning, öppet och tillgångligt; nyttan och behaget sammantrifvas der, ty konstens hand går blott naturens: fordringar till måte men våldför sig ej på dess former; menniskan såtter ej mer sin smak öfver den store måstarens, utan tar den till soresyn och vill det naturliga i naturen. Grås och plommor vexa på samma plan och uppsbira från en jemnad höjdyta; man båddar ej högre för praktblomman ån strået, de taga sig nog ut ändå; tråden stå ej mera på parad i raka gångar utan i samhållig förtrolighet i lummiga grupper; hyilostållena åro ej mer mörka skrymslen der man gömmer sig, man hvilar vid en leende utsigt, der blommor dofta och slingrande stigar leka för vår fot. Så speglar sig tidsandan åfven i trådgårdsanlåggningar.