Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1849, sida 2

nymodiga. Just i de punkter der jag våntat finna upphsningar och råd, der stöter jag på ensidigheter och en trång egoism. Ack, jag börjar frukta att vi icke rått passa för hvarandra. . .. Gud, hvad skref jag der? Jag vill ej tro så! Jag har sagt att jag skar honom, jag har kånt det t och gifvit honom min tro — dessa löften åro icke att leka med. Kanske år allt mitt fel — kanske år jag verkligen barnslig, svårmisk. — Jag vill bli förståndig. Hu! det år en grym upptäckt — intet hufvud, intet hjerta hos den man borde ålska. bet år grymt att, når aktningen flyr och tar kårleken med sig, kånna att löftet står bindande qvar. Hvad skall jag göra? Jag kan ej ålska Klary!... Der står den afedrande bekånnelsen. Jag skall en gång såsa den, då det ej mer trycker på ljertaf. så krossande som nu, då jag med årens och förståndets lugn skall fråga: hvarföre? Det år nu som jag år skyldig denna framtidsfråga en sörklaring, och en förklaring, som ej piott hjertat utan åfven förnuftet gillar. Hvilben förklaring kan jag gifva? ... Ack om jag åndå kunde såga: Så har han handlat, jag måste hata eller förakta honom, men jag kan det lika litet som jag kan högakta honom.