Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1849, sida 1

DBDBDi —7w———— general von Arbin, och att de, för att icke med tystnad anses gilla, hvad deras kånsla sade dem vara orått, anhöllo, att reg. chefen ville, så vål för mig sjelf, som för öfrige ofsicerarne af regementet förklara, att de undertecknade på det högsta ogillade mitt nåmnde förfarande, såsom stridande icke allenast mot all god militårisk anda, utan åfven mot det handlingssått, som tillkommer hvarje man af heder. Ehuru jag år öfvertysad, att jag ågt laglig rått att offentliggöra de mellan general von Arbin och mig förefallna samtal och att jag derigenom ej eler öfvertrådt mina förbindelser såsom militär, utan att jag tvertom skulle hafva åsidosatt de pligter, som mig åligga mot samhållet, mine kamrater och mig sjelf, om jag med tystnad låtit min rått till förtjent befordran frånhåndas mig af skål, att jag begagnat råttigheter, som tillhöra mig såsom medborgare i ett fritt samhålle, må dock en hvar annan i dessa hånseenden vara af olika öfvertygelse. Det må således ock vara möjligt, att mitt handlingssått, då det kommer under laglig pröfning, förklaras hafva påkallat den bestraffning, som (efter hvad jag förmodar), på grund deraf blifvit mig extra judicialiter ålagd med (nu snart) undergången arrest på högvakt under 2 månader; men i hvilketdera fallet som helst anser jag de missbruk af embetsmyndighet, som herr öfversten Heyl sig tillåtit, vara för mig så förnårmande och för samhållet så vådlige, att jag finner mig pligtig att dem åfverklaga. Så vida det i första rummet tillhör en befålhafvare att tillse det en hvar af hans underlydande får tillgodonjuta den förmån att för sina gerningar dömas af laglig myndighet och i laga ordning, och att förekomma det bestraffningar af hvad egenskap eller följd som helst på annat sått tillvågabringas, så hade herr )ghersten Heyl ofelbart åliggande att söka förhindra, det mitt handlingssått underkastades en bröfning af oflicerarne vid regementet. hvilken prösning år alldeles fråmmande för lagen. Icke desto mindre sammankallade h:r öfversten sjelf af embetsmyndighet officerarne och tvang mig att dervid nårvara. Den sjelftagna pröfningsrätten kunde vål icke medföra någon dom, som lagligen kunde verkstållas, men hvem helkt, som tillfrågas, lärer icke tveka att svara, att med tillstållningen afsågs att låta mig vidkånnas en påföljd, som lagen endast för brott beståmmer. Ehuru jag icke åmnar att underkasta mig denna påföljd, år dock försöket att bringa mig derhån lika lagstridigt, och då målet icke kunde vinnas utan genom en förening af alla mot en, år medlet i sig sjelft bland de mest förkastlige; men huru afskyvårdt detta ån år, erhäller förfarandet emot mig dock först sin råtta ståmpel, då det råttegångssått, som vid denna domstol iakttogs, kommer under betraktande. Åklagare och domare i en person förnekade h:r öfversten mig rätt till försvar, förhindrade de öfrige domarne att ingå i utredning af srägan och att urskilja hvad som efter deras öfvertygelse kunde deri vara rått eller orått samt tvang dem att med ja eller nej besvara den insidieust framstållda frågan och mig att afhöra ett domslut, som jag icke ågde medel att få vidare pröfvadt. Sedan herr öfversten sålunda i kraft af sitt embete