AO som ljuset ger blomman sin glada färg, gaf hon allas sinnen en glad stämpel. Hon jollrade och sjöng, brände karameller, om någon hade ondt i bröstet, strök ut sorgremsorna på sin mors negligser och äfven sammansatte dem då de behöfde omändras, lärde Therese dansa kachutka och Clas kosacken. Var Sophie hemma så gjorde hon väl med allt detta ingenting, som egentligen kunde kallas nytta; men var hon borta deremot, så lemnade hon en stor tomhet efter sig och stunderna gingo trögare, liksom ett metriskt drama utan lyriska partier. Dagarna gingo nu lika fort som då de varit jagade af nöjena och lade ofta in rikare skördar i evighetens famn. Man slöt sig med kärlek och mod närmare hvarandra, och kände båda vexa i samma mån som man ansträngde sin kraft och förmåga för gemensam nytta och fröjd; man gaf, man tog allt hvad man hade bäst att ömsesidigt vexla för den inbördes kärlekens bestånd — arbetsamhet och ståndaktighet, välvilja och huld eftergifvenhet för hvarandras önskningar — och liksom kraften af solens värme och ljus öfvervinner jordens mörker och lockar blommor ur den svarta mullens famn, så segrar också kärleken och endrägten öfver motgångens skuggor och lockar fröjder fram ur dess sköte. (Forts.) — —