Glömd af verlden och gömd för hennes blickar, lefde kanslirådinnan Willfrid med sina barn ett lif, som icke var utan sitt ljus och sin glädje. Liksom under åskdiger luft små lågor uppstiga ur orangeblommornas kalkar, så utvecklar sig också, under lifvets motgångstider, hos en del menniskor, ljuselementet af deras väsende, till en förut okänd kraft. Den förr af så mycken prakt omgifna och af så många förströelser upptagna kanslirådinnan, skötte nu sitt hushåll och undervisade sina yngsta barn. Augusta var outtröttlig i sina musiklektioner; af henne hade familjen nästan sin bergning; alla erkände henne som sitt allt och Sophie kallade henne husets statskassa. Sophie deremot, syntes väl ej så mycket gagna och kallade sig sjelf familjens onytta; men lik