fade födoämnen skall medföra för arbetarnes helsa, låter sig lätt tänka, helst då man på samma gång erinrar sig, huru de bo och huru de äro klädde. Skämd föda, usla bostäder och usel beklädnad — se der i korthet den engelske arbetarens dagliga lott! För menniskor i allmänhet skulle dessa trenne saker vara en olidelig plåga; för den engelske arbetaren äro de väl äfven en tortyr; men de äro för honom på samma gång en välgerning, emedan de — förkorta hans lif, rycka honom undan hans nyckfulla, tyranniske husbönders olideliga och hjertlösa barbari. Att döden är den fattiges vän kan väl aldrig med mera skäl sägas om någon, än om den engelske arbetaren. Men roten och upphofvet till alla de olyckor och vedervärdigheter, med hvilka den arbetande klassen, såväl i England som annorstädes, laborerar — hvar äro de att söka? .... I konkurorensen. Konkurrensen är det fullkomligaste uttrycket för det i de nuvarande borgerliga samfundena herrskande bellum omnium inter omnes, d. v. s. kriget af alla mot alla. Detta krig, en kamp för lifvet, för tillvaron, för allt, och sålunda äfven i nödfall en kamp på lif och död, eger icke allenast rum mellan enskilta medlemmar af dessa klasser. IIvar och en står i vägen för den andre och hvar och en söker fördenskull att undantränga alla, som stå honom i vägen, för att kunna komma till att intaga deras plats. Arbetarne konkurrera sinsemellan, liksom medlemmarne af bourgeoisien sinsemellan konkurrera. Den mekaniska väfvaren konkurrerar med handväfvaren, den sysslolöse fabriksarbetaren med den dåligt aflönade, den arbetslöse grufarbetaren med den, som har arbete, o. s. v. i oändlighet. Denna arbetarnes konkurrens sinsemellan är i bourgeoisiens händer det farligaste vapnet emot proletariatet. Detta hafva äfven arbetarne på många ställen insett. Resultatet af denna deras vunna insigt har varit det, att de genom bildandet af associationer sökt sätta en gräns för den för dem så ytterst vådliga och skadliga konkurrensen. Deraf bourgeoisiens raseri emot alla dylika associationer; deraf dess triumf öfver hvarje seger, som den med tillhjelp af sina kapitaler lyckats tillkämpa sig öfver desamma. Proletären är bjelplös; med egna medel kan han knappast draga sig fram under loppet af några få dagar. Bourgeoisien har i ordets hela bemärkelse tillskansat sig monopolet af de medel, som han till sitt uppehälle och nödtorft behöfver. Allt, hvad han skall lefva af, måste han bekomma af bourgeoisien, som derpå i följd af sin rikedom erhållit ett slags privilegium exclusivum. Proletären är alltså i sjelfva verket bourgeoisiens lifegne slaf. Den kan de facto, hvad honom beträffar, besluta öfver lif och död; har öfver honom jus vite necis lika mycket, som medeltidens aristokrati hade öfver de dåvarande proletärerne. Den erbjuder honom lifsuppehälle, men för en quivalens, för hans arbete; den låtsar tillochmed som om den ansåge proletären, arbetaren, såsom en fri menniska, såsom en man, den der kunde handla efter eget behag och vilja, utan något slags förmynderskap. I sanning en härlig frihet, som icke lemnar arbetaren annat val öfrigt, än att antingen gå in på de vilkor, som bourgeoisien föreskrifver, eller ock att hungra ibjäl, att frysa till döds, att naken söka sin bädd i skogen bland de vilda djuren! Härlig, förfräfflig equivalenss, hvars bestämmande helt och hållet beror på bourgeoisiens godtycke och välbehag! Och om nu proletären skulle vara en så stor narr, att han hellre svulte ibjäl, än fogade sig efter sin naturlige herres ) bourgeoisiens, vilkor och bestämmelser — nå! så funne den snart en annan, som ginge in på desamma. Det gifves proletärer nog här i verlden, och icke alla äro så förryckte, att de föredraga döden framför lifvet, huru eländigt det än kan vara. En svinstiga till boningsrum är ju bättre, än allsintet; lumpor äro ju dock något mera, in allsinga kläder; skämd och usel föda är bättre, ) Ett savorituttryck on esse P0 som de engelska fabrikanterne EE . 0 12