rycka det, då Klary ganska artigt förekom henne. Gossen var Clas Willfrid. — Det är våra hästar och jag vill klappa dem, sade han, sökande att slita sig lös från Klarys hand. — Du tar felt, min lilla vän, sade Fanny, vdet är mina. — -sSkulle jag inte känna igen Pheebus och Aurora? De äro våra och vagnen är också vår. Jag har många gånger åkt med mamma i den, jag. Och om pappa bara lefde så skulle jag än få göra det, och mamma sedan — stackars mamma! Hon skulle ej då, som nu, sitta med oss i de mörka gårdsrummen. Emelie kysste den lilla gossen på pannan och bjöd honom med systern, att påföljande dagen fara ut och åka med henne. En tår glänste efter detta uppträde i Emelies öga. O Gud!sade hon, hur skall det ej smärta fru Willfrid, då Clas kommer hem och berättar henne detta l— -sStackars menniska! Man åker gudomligt i denna vagnen! tillade omedelbarligen Fanny i det vagnen började sätta sig i rörelse. Men du gråter, min engell— -Asynen af de små svartklädda barnen och åtankan på fru Willfrid i gårdsrummen, föreföllo mig så ängsliga. Den älskvärda varelsen, hur annorlunda förtjenade hon det ejl— -Sskada på det angenäma huset! Men också hvilken sottis att lefva så lyxeriöst utan att