öka deras skatter, år in och år ut nedtryckte. Icke ens genom Manchester, denna typ för Storbrittaniens fabriksstäder, denna trogna afbild af kapitalets barbari och proletariatets namnlösa elände, våga vi anhålla att läsaren måtte följa oss, emedan det hos hvar och en, som icke hade samma vpectus triplex ahceneum) som en engelsk bourgeois, skulle väcka känslor, som under loppet af flera nätter jagade sömnen från hans bädd eller fyllde hans drömmar med de mest fasansfulla bilder. Det kan vara nog med det enda faktum, s att trehundrade femtiotusen (350,000) arbetare i Manchester och dess förstäder bo i usla, fuktiga, trånga kyffen, dem man icke kan hålla rena och snygga, om man än aldrig så gerna det ville; samt att denna befolkning, dels genom den hjertlöshet, råhet och barbari, hvarmed de af sina husbönder behandlas, dels genom den af jemmer och elände fulla framtid, som står dem samtligen för ögonen, nedsjunkit till den lägsta grad af mensklig förnedring, ja till djuriskhet och derunder. Att ofvanbemälte jemrens boningar kunna behos endast af ett slägte, hvars klädedrägt och födoämnen stå i harmoni med den öfriga omgifningen, ligger i sjelfva sakens natur. Den beklädnad, som den ofantliga majoriteten af Englands arbetsbefolkning kan bestå sig, är i det uslaste skick. Linne och ylle höra till sällsyntheterna i en engelsk proletärs garderob. De plagg, han kan förskaffa sig, äro af bomull. Skjortorna äro af blekt eller randigt kattun; qvinnornas klädningar af tryckt kattun af sämsta beskaffenhet. Männerna nyttja till allrastörsta delen benkläder af ett slags groft bomullssammet samt rockar och tröjor af samma slag. Bomullssammetet (Justian) har såsom arbetarens drägt blifvit till ett ordspråk bland engelska folket. Fustian-jackets, så kallar man de engelske arbetarne, och de kalla sig så sjelfve i motsats till sina herrar, som till kläder begagna ylletyg (broad cloth) hvilken sednare benämning man äfven arbetarne imellan gifvit bourgeoisien. När Feargus OConnor, den bekante chartistchefen, under 1842 års oroligheter ankom till Manchester, uppträdde han bland arbetarne i en drägt af bomullssammet och helsades af dem med det mest stormande bifall. Ylle närmast kroppen, yllehalsdukar, yllelifstycken o. s. v., hvilka i Englands rå, fuktiga klimat blifvit helt och hället oumbärliga för medelklassen, äro för arbetaren lyxartiklar, som han sällan eller aldrig har råd att lägga sig till. Är ban någon gång i stånd att till helgdagsplagg förskaffa sig en ylle-rock, så måste han köpa klädet till densamma i agodtköpsbodarnes, der han för sina penningar erhåller dåligt, s. k. devils-dust-cloth, hvilket är fabriceradt -endast för att säljas, icke för att nyttjas, och som efter 14 dagars förlopp redan har gått sönder eller är luggslitet. I allmänhet måste han åtnöja sig med att i ett klädstånd köpa en rock, som sett sina bästa dagar och hvilken han på sin höjd kan nyttja endast några få veckor. Hos det stora flertalet af engelska fabriksarbetare, i synnerhet bland dem, som äro från Irland, bestå dock kläderna af bara lumpor, af alla möjliga färger och faconer, så att det nästan är omöjligt att säga, hurudan färg plagget ursprungligen haft, eller af hvad slags tyg det blifvit förfärdigadt. Dessa plagg tar arbetaren sällan eller aldrig af sig, emedan han anser det för en af de svåraste operationer i verlden att med armar och ben hitta ut och in i de många trasorna. Som kläderna äro, så äro äfven de näringsmedel, som den arbetande klassen i allmänhet kan förskaffa sig. De allrauslaste, nästan onjutbara födoämnen falla på dess lott. Att erhålla en beskrifning på beskaffenheten af desamma så, som den af Engels meddelas, skulle hos läsaren väcka äckel och vämjelse, och vi vilja fördenskull bespara honom detta obehag. Det kan vara nog af att veta, det arbetarne måste åtnöja sig med en föda, som icke en enda af deras rika, tyranniska principaler skulle vilja låta komma mellan sina tänder, eller ens känna lukten af. IIvilka följder förtärandet af så beskafY Trafaldiot konnarbeslagna hjerta.