urskilja dem som betyda sanning, från dem, som betyda — intet. Ack, när lyckans sol gått ned, då skulle man trott att de alla betydt intet, om ej försynen, för att spara bitterheten af denna känsla, lät oss erfara att menniskorna, också under skenet af köld och likgiltighet, äro istånd af ädlare handlingar. Någon dag härefter se vi vid promenadtimman det präktiga ekipage, som förr tillhört kanslirådet Willfrids, utanför porttrappan af det hus på Drottninggatan, der baron Ehrenprofil bodde. Vagnsdörren öppnas, fotstegen nedslås, friherrinnan Ehrenprofil i sällskap med fru och fröken Rosenljung samt sin bror, kapten Klary synas på trappan, färdiga att uppstiga. Under det de båda unga fruarne krusa om företrådet af högra sidan, kommo ett par små svartklädda barn uppför gatan; vid det gossen fick se ekipaget, lemnade han systern för att skynda fram och betrakta det. — Det är våra! utropade han och sprang fram emot de stolte, krummande hästarne ; han stannade midt framför dem och sträckte sig upp så långt han förmådde för att räcka klappa dem. Glömsk af all fara trängde han sig alldeles inpå dem; en enda rörelse och han hade legat krossad under dem. Emelie och Hedvig gåfvo till ett anskri. Klary utstötte en lätt ed och bad gossen att akta sig. Barnet lyssnade ej dertill; Hedvig rusade nedför trappan att undan