höga, halfförfallna hus, i hvilka en solstråle knappast någonsin kan tränga, eller en frisk vindsläkt insmyga sig, och i ordets hela bemärkelse fullpackade med menniskor från källrarne ända upp under takåsen. Ofta bo 15 till 20 personer i ett enda litet rum — i hvilket tillstånd låter sig vida lättare tänka, än beskrifva. Låtom oss imellertid höra hvad J. C. Symons, regeringskommissarie vid den undersökning rörande handväfvarnes belägenhet i denna stad, hvilken för några år sedan derstädes anställdes, derom har att förkunna! -Jag har, yttrar denne embetsman, sett evländet i många af dess mest fasaväckande omnvexlingar, både i England och på kontinenten; men innan jag hade besökt Glasgows Wynds rkunde jag aldrig föreställa mig, att i något enjda civiliseradt land kunde existera så mycken rlast, så mycket sjukdom och så mycket elände. pI de s. k. logerhusen (lodging-houses, ett slags ybaracker, som af privata personer uthyras åt de fattige, mot en viss afgift för hvarje natt, de rligga derstädes) sofva 10, 12, stundom ända till 20 personer af alla åldrar och kön på blotta vgolfvet; i alla möjliga gradationer af nakenhet, vom hvarandra. De rum, i hvilka de instoppas, väro så smutsiga, usla och förfallna, att ingen vvanlig menniska skulle i dem vilja sätta in sin vhäst. Glasgows Wynds hysa en befolkning, vsom varierar mellan 15 och 30,000 menniskor. Detta qvarter består af idel trånga gränder och rfyrkantiga, inbygda gårdar (courts) i hvilkas midt ren gödselhög alltid är till finnandes. Så vederväridigt det yttre utseendet af dessa kyffen än var, vså var dock detta ett intet i jemförelse med det relände, som herrskade inom desamma. I några raf dessa s. k. sofrum, hvilka vi nattetid bevsökte, funno vi ett packlag menskliga varelser Prutsträckta och sammanstufvade på golfvet, somrliga höljda i några lumpor, andra splitter nakvna, män och qvinnor om hvarandra. Deras bädd bestod af ett lag halfrutten halm, blandad med vtrasor. Af några möbler sågs ej det ringaste tecken. Det enda, som gaf dessa hålor vett beboeligt utseende, var elden i kaminen. Inrgen tycktes någonsin hafva gjort sig möda att vsopa detta Augiasstall, detta pandämonium, denna sammangyttring af förbrytelser, smuts och elände, denna pestböld i hjertat af en folkrik stad. -— Men nog af dessa ohyggligheter! Det stora industriområdet i midten af England, den tättbefolkade landsträckan mellan Westvorkshire och Syd-Lancashire, med sina många sabriksstäder, står i elände och uselhet inom de arbetande klasserna icke i ringaste mån efter någon af de större städerna. ILeeds t. ex. sakna de gränder och gator, som bebos af fabriksbefolkningen, all stenläggning och nästan allt aflopp för den sig på dem hopande orenligheten. Ofta stiger vattnet i källrarne och de nedre våningarne högt upp på golfvet och måste genom pumpning bortskaffas. Stundom tillstoppas sjelfva kloakerna; deras förpestade flöden uppstiga i de af de olycklige arbetarne bebodda kyffena och fylla desamma med en odräglig mefitisk stank, som naturligtvis alstrar febrar och sjukdomar af alla slag. I dessa delar af staden förekomma vid inträffande öfversvämningar 3 döde på 2 födde, och dock minskas icke antalet af den jemmerliga befolkningen: nya offer tillströmma nästan dagligen från andra delar af landet. Enahanda beskrifningar, ehuru i andra ordalag, meddelar författaren på en mängd andra engelska fabriksstäder, som han sjelf besökt och I hvilkas arbetsbefolkningars moraliska och ekonomiska ställning han, så vidt det stått i en enskilt persons förmåga, undersökt och jemfört med officiella handlingar och för allmänheten tillgängliga skrifter. Vi våge dock icke bedja läsarne med oss följa honom på denna hans eriksgata genom de sabriksdistrikter, der penningeväldet förnedrar menniskorna vida under de oskäliga djuren, ty de skulle med afsky och fasa vända sig bort hvarje gång han, eller i hans ställe vi, gjorde dem uppmärksamme på de gränslösa lidanden, i hvilka Englands industriella bourgeoisi håller 2