Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1849, sida 2

våningens rum, hade blott en enda utgäng, således var ingen utväg att obemärkt undkomma, möjlig, och upptäckt, såg Emelie hela effekten af sin lilla älskvärda tillställning förfelad. Förgäfves såg hon sig om efter ett gömställe; ingenting som kunde göra tjenst som sådant, erbjöd sig till hennes tjenst. Då fattade hon ett sista beslut; dubbeldörrarne gingo inåt kabinettet; mellan causeusen och dessa fanns på ena sidan plats nog för henne; på denna föll hennes hopp. Der skulle den uppslagna dörren kunna gömma henne i sin skugga; öfverläggning och beslut voro blott ett ögonblicks verk. Knappast hade hon intagit sin plats förrän hon hörde Theodor lägga handen på låset med en häftighet, som kom båda dörrarne att i ögonblicket uppspringa. Med armarne i kors öfver bröstet och stelt stirrande framför sig, inträdde han med tunga, ojemna steg, styrande sin kosa rakt fram, tills han vid den dörren motsatta väggen fann det caput sinis terre, der han måste stanna eller vända om. Han gjorde det sednare och gick så fram och tillbaka genom rummen med en oro, som tillochmed förrådde sig i hans korta, höga andedrägt. Det tycktes som hade han uppstött kabinettsdörren endast för att med några steg öka rymden, på hvilken han syntes vilja fly undan sitt eget jag. (Forts.)