Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1849, sida 3

lig vinst! En hög brokiga lappar! Men för dem får jag vackra, dyrbara kostymer, allt till publikens behag. Den fordrar prakt af sin älskling; nå väl, den ger ju ej mera än hvad den återkräfver, och noga taget, stå vi blott som köpman och kund till hvarandra. — Och dock — Hvad kärleken vägrar, publiken är ju mitt allt. skall den, mera ädelmodig, ersätta — min sträfvans lön!, Och en tår föll utför Marias kind. Med krampaktig styrka sköt hon upp chiffonierskifvan, hvarvid en hop af de lätta, men dock så vigtiga sedlarne, flögo omkring på golfvet. I detsamma såg Maria i spegeln sin piga inträda under det hon obemärkt torkade sina ögon, som syntes röda af tårar. — Gråter också du, Lotta? sade Maria. Ivad har väl händt sig? — -Mig? visst ingenting! Jag gråter alldeles icke. Och hon vände bort ansigtet strykande ännu en tår ur sitt öga. — vbu vill dölja det. Stackars Lotta! Kanske har också du en sorg att dölja och i hemlighet fälla tårar öfver. — -Stackra inte mig, mamsell. Mig går ingen nöd på, och vore det ej värre för andra än för mig här i huset, så vore den en narr som släppte till sina ögon, ty det skall man aldrig göra i onödan. Marias nyfikeuhet retades och Lotta tillfredsställde den med följande ord. -Ack kära mam