Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1849, sida 3

kars herrskap, de ha inga pengar att låta trampa på, anmärkte Lotta i det hon böjde sig ned och upplockade de kringflätade sedlarne. — Den äldsta fröken går ut hvar enda gudomlig dag och lär att spela, men fast hon förtjenar bra pengar på det, så blir det ändå inte mer än hvad som går åt för dagens behof, och så få de arma menniskorna, som förr haft allting så fint och rart, nöja sig med att bo i tomma rummen. Gud förskone oss! Faster gret, som ett barn, när hon talade om eländet, och det var det som narrade mig att gråta.Maria drog en djup suck. — -Ty värr, fullföljde Lotta, som aldrig slutade en historia innan hon grundligt gått igenom den till alla dess detaljer, ty värr lärer det ej allenast passera saker att gråta åt, utan ock att förbittras åt, deruppe! Faster min var rigtigt desperat när hon gråtit ut och började tala om att det i går kom en friherrinna Ehrenprofil eller hvad det var för ett profstycke hon kallade henne för, att helsa på kanslirådinnan. När hon kom, bevars! så tog hon kanslirådinnan i famn, och torkade sig i ögonen, och då var det så väl och känslofullt som hade hon fått se sin bästa vän. (Forts.) AÄA —