Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1849, sida 3

sell, sorgen och bekymmerna tyckas rigtigt ha sluppit lösa här i huset för att uppsöka höga och läga. Jag är just rädd att också vi här i mellanvåningen en vacker dag skola få vår släng med af olyckans stora slef. I morse när jag gick att hämta skorpor till morgonkafket, så fick jag höra till venster der nere i porten, der snörmakarefolket bor en gråt och jemmer, som kunde skära en i hjertat, vore det också af jern och sten. Snörmakarn var död och nu voro de sex döttrarne, hvilka på sednare åren gjort allt arbetet sjelfva och så godt som förestått hela rörelsen, alldeles öfversiggifna; ty se, nu måste de sälja bort alla snörmakeriredskapen och allt annat i huset för att betala begrafningen och allt hvad gubbens sjukdom kostat, och sedan stå der och kunna inte arbeta utan måste svälta, stackars mamseller! Det är allt bra hårdt, men det är ändå inte det värsta. När jag kom hem med skorporna, då må mamsell tro det mötte mig, som var mycket värre, jo, då var det rigtigt komplett! Då träffade jag här i trapporna faster min, som varit hushållerska hos kanslirådet Willfrids, allt sen den dag de gifte sig, och som nu hellre vill bli qvar för ingen lön, än flytta till annat herrskap, och hon berättade mig med gråtande tårar, att mani dag skulle föra hela det granna boet på auktionskammaren för att i morgon försälja det, rubb och stubb från det största till det minsta. Stac