Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1849, sida 1

och fattiga; en liten pension står oss blott åter att lefva af, men den räcker ej till det allra oumbärligaste för oss alla. — 5Fattiga, upprepade båda flickorna; der hade de ordet gifvet till den gåta, som de ännu ej kunnat lösa. Öro vi då fattiga, skola vi lida nöd ? utropade Sophie rysande och tryckte sig med ångest till modrens bröst, ty hon hade endast sett fattigdomen, sådan den visar sig på gatan i slitna kläder eller trasor. — Nej, sade Augusta beslutsamt, det får icke ske! Jag vet ett medel att förekomma det. Jag kan spela; jag vill undervisa; 1 rdr i timman är väl ej för mycket begärdt? Vi ha tolf timmar på dagen, från kl. 9 om morgonen till 9 om aftonen ... det är sannt! en timma måste jag aftaga för middagsmåltiden, men den tar jag igen på aftonen och spelar till 10 i stället. Säg mamma lilla, äro vi fattiga med tolf rdr om dagen och den der lilla pensionen du talade om?— -Min snälla, dyra flicka! sade kanslirådinnan och tryckte Augusta i sina armar, du må tro, det är ingen lätt sak, att ge lektioner tolf timmar om dagen. Hälften voro redan mer än du med dina svaga krafter och din ovana vid ansträngning, kunde förmå. Gud låt mig aldrig behöfva se mina barn äfventyra sin hälsa och öfverskrida sina krafter!