Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1849, sida 1

tierna; ty humaniteten har just sin grund i erkännandet af att motståndaren äfven från sin ståndpunkt kan vilja det rätta. Derest humanitet således öfverensstämmer med demokratiens inre väsende, så är det på samma cång gifvet, att dennas faktiska utveckling äfven bäst befordras genom ett humant handlingssätt. Men härtill kommer vidare, att det negativa sträfvandet, som gör angreppet på motståndare till hufvudsak, aldrig ernår de resultater, som det positiva, hvilket anser uppnåendet af det goda för det väsendtliga. Det blott negativa sträfvandet är i och för sig sjelft förkasteligt, och lånar allt sitt värde från det positiva syftemålet såsom dess nödvändiga vilkor. Ju mera det negativa kan träda tillbaka, ja mindre man beböfver att göra sina motståndare förtret; desto bättre och vackrare befordras sjelfva det stora positiva syftemålet. Det är detta som skall träda fram, och omkring hvilket allt skall sluta sig; sålunda blir rörelsen klar och stark, förädlad af sitt upphöjda syftemål och älskad af folket. Får deremot det negativa öfverhanden, glömmes det väsendtliga: kampen för det nya, för det oväsendtliga: fiendskapen emot det gamla; då får hela striden en skef rigtning, angreppet på det bestående antager en öfverdrifven hatfull karakter, så att det ursprungligen oberättigade under stridens lopp kommer att framstå som det berättigade och obilligt kränkta. Då vänder sig folkets deltagande till den för ögonblicket förorättade, och då inträder hvad man kallar reaktion med alla sina för den goda saken sorgliga följder. Vill demokratien undgå denna reaktion, vill den nå sitt mål snart och nå det på rätta sättet, så måste den följaktligen också vara positiv och human. Häraf följer naturligtvis icke, att demokratien skulle uppgifva något af sin rätt. Det skulle vara en förkastlig svaghet; men en sådan följer ingalunda af humaniteten. Tvärtom är det sträfvande, som klart och orubbligt skrider framåt med sitt mål för ögonen, långt starkare, än det, som af ovilja emot sina motståndare låter hänföra sig till afvikelser från hufvudsaken. Oaktadt det visserligen är vanskligt att fälla något säkert omdöme om förhållanden, som ligga så nära, skulle man dock kanhända kunna antaga, att just en sådan öfvervägande tendens har åstadkommit, att revolutionerna 1792—93 i Frankrike och 1848 i Tyskland blefvo så totalt öfvervunna, medan revolutionerna i Frankrike 1830 och 1848 blefvo beståndande. Att det emot den sistnämnda synes visa sig så mycken reaktion, är säkerligen långt mindre en följd af tilldragelserna i Februari, än af dem i Juni. Sammanfatte vi nu i korthet hvad här ofvan blifvit yttradt, så blir resultatet, att den sanna humaniteten alltid öfverensstämmer med demokratiens väsende och befordrar dess syften. ERSSON OEI IS AST EASIT BENT AE AN POS USE SKNSTNTEETTESETNOERS ENS RR