Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1849, sida 2

vinden, tystnat och endast lemnat tomhet qvar, men åsynen af Theodor hade, liksom daguerrotyperad, stannat i outplånlig skuggstil för hennes själ. Stum satt hon vid sidan af sin lärare, i vagnen, som återförde dem hem; intet enda ord gick öfver hennes läppar, men då hon befann sig ensam i sitt rum utbrast hon: Det är då för detta, som jag arbetat, offrat, försakat och varit ståndaktig! O kärlek, kärlek, med mig har du lekt en förrädisk lek! Förföljande dig har jag inkommit i den Tartar, der den toma verkligheten, de osaligas skuggor uppfylla mig med fasa och förtviflan! Hon satte nu båda händerna för sitt ansigte och började bittert gråta. Hvad har jag väl nu qvar? Hvad att lefva för? O det var så skönt att vid allt tänka på honom. Han var min lifs syn. Nu är det förbi! Det är som mitt halfva väsende blifvit slitet bort! O, så jag älskade! Var ej den korta drömmen värd en menniskoviljas stadiga sträfvan, förlusten af ett menniskohjertas framtidssällhet? Ack, en bättre har ej lifvet att bjuda! Hon sönderslet Psyche-vingarne och ilade med vindlätta fjät öfver golfvet till sin spegel och såg sig deri. Rodnaden vexlade feberaktigt på hennes kinder, ögonen brunno, de ljusa lockarne hvälfde sig i rika vågor kring den mjella pannan och flöto ned öfver den hvita halsen; ett föraktligt löje spelade öfver de friska läpparne