Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1849, sida 1

——— ———————— ———— Theodor, jag vill lemna dig, hellre än att besvära dig.— Du besvära mig? ... Du, min glädjes engel, i hvars närhet alla jordens sorger skulle fly, om jag kände dem. Och han tryckte henne till sitt bröst. — Du är god mot mig, långt mer än jag är det värd och det uppfyller mig med sällhet, men också med smärta.— -Nämn ej detta ord, hvars betydelse jag vill hoppas aldrig blir dig bekant. — Och är den det ej för dig? O Theodor, när jag talar med dig ur mitt hjertas djup, så ville jag att hvarje ord vore en genomskinlig våg, att du såge till bottnen af mina känslors djup, men det är ej så med dig. — wålkkliga varelse !sade Theodor och tryckte en kyss på Emelies panna. Att så känna, så älska, och så öfverlåta sin själ till en annan, är blott den hulda qvinnahs afundsvärda lott. Hennes väg går öfver lifvets blomsterängar, derför saknar hon också aldrig rosor att fläta i det menskliga lidandets törnekrans; mannens lefnadsbana, hur lycklig den än må vara, kröker alltid någon gång in i en arabisk ödemark, der en het luft bränner och foten trampar i prosaismens torra sand.