Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1849, sida 1

— Är det ert allvar 2 — -Mitt fullkomliga.— voch ni frikallar mig från allt ansvar?—— yp Ja. — yErt ädelmod förvånar mig.— Jag upprepar det ännu en gång, förlusten var ej så betydlig för mig att den ju ej skulle kunna blifva större för er, om saken blef bekant och menniskors elakhet finge göra sina tillägg och slutsatser. Jag har en medfödd ovilja för att se mig inblandad i några contes facheuses,salltså, vi ha nog skäl att hålla händelsen tyst. Er hand på det! Och nu farväl! ni förstår mig!För höflighets skull svarade visst vår kapten dertill ett: rja bevars, fullkomligt! men inom sig sjelf tänkte han dock: -Det var ta mig f— den besynnerligaste menniska jag nånsin påträffat.P)å Theodor blef ensam sade han med en djup och skakad röst: Om en engel komme att förkunna mig att det allt låge i hafvets djup, hur skulle jag ej tacka himlen, som befriat mig för en skuld mera. Han sjönk ned i sin soffa med handen öfver ögonen, försänkt i djupa tankar. Då han åter såg upp, stod Emelie framför honom. Han bemödade sig straxt att återtaga glädtighetens leende, men hon sade: Tvinga dig icke,