Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1849, sida 1

han ville uppsamla dem, blefvo de som förbrändt kol: då tyckte han sig böra liksom ett håniskt skratt, och det var honom som om en ton af Marias röst genomträngt det infernaliska ljudet. Han såg sig omkring för att upptäcka hvarifrån det kom, men han såg intet. Då han åter vände sig mot Emelie, hade ett töcken uppstigit mellan honom och henne, på andra sidan om hvilket Emelie stod i mörker, blek, darrande och famlande efter honom. En djup suck trängde ur Theodors bröst. Emelie vaknade och drog sig åt sidan. Theodors sömn blef nu oroligare; skakande syner började föresväfva honom af denna bizarra och omvexlande art, som oupphörligt öfvergå till en kedja af ofattliga tyckenbilder. Hans andedrägt blef kort och tung, och på hans ansigte tecknade sig ett ångestfullt uttryck. Emelie betraktade honom; en kallsvett trängde sig fram på hans panna, hans läppar rörde sig och med dof, stel röst uttalade han ordet: bedragare. Emelie upprepade det nästan instinktmässigt. — -Hvem ropar? sade Theodor, som nu vaknade och såg med djupa, mörka, blickar omkring sig. Du?yv sade han i det han förgäfves sökte någon annan än Emelies åsyn. — -Gudskelof att du åter är vaken! sade Emelie. Tung var din sömn och tungt ordet som gick öfver dina läppar.