Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1849, sida 3

sakta löje hördes bland sällskapet. — Förlåt om äfven jag i min ordning måste motsäga dig, afbröt ändtligen fru B—. — -Mig-? invände fru A—. Nå det måtte jag säga, liksom ej jag skulle sett allt på närmaste håll. Hon var ful, bestämdt ful, med stor krokig näsa och svarta ögon och såg alls inte ung ut, utan just (med en liten jemkning på neglign) som en annan för-sig-kommen menniska.— vvi tyckte annars allesamman att det hängde en papgojbur öfver framsätet ech att en menniskofigur hade sin plats på baksätet, hvilken såg ut som ett stycke kammarjungfru. Nu syntes fru A—. blifva litet stött och vädjade till sunda förnuftet om ej det sade att man nere på gatan skulle bättre än från ett fönster i andra våningen kunna se hvad som befann sig i en sil täckta vagnar, hvilka med blixtens snabbhet ilade förbi. Sunda förnuftet höll just på att komma i strid med ögonens uppenbarelser, då värdinnan, vål vetande, att kaffepannan ändå är den bästa förlikningsdomaren emellan fruntimmer, började servera andra koppen, yttrande sin öfvertygelse att alla hade rätt på sitt sätt. Men det var som ödet beslutat, att, såsom en okunnig skolmästare, med falska interpunktioner afbryta den ssammanhängande effekten af kaffedrickningen inI om denna lilla societet, ty knappast hade serveI