Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1849, sida 3

Då en menniska, hvilken vi sett och känt under helt vanliga och med våra jemnlika förhållanden, genom en hastig lycka liksom vexer oss och sina likar öfver hufvudet, så känna vi det ofta som om vi derigenom lede en viss negativ förödmjukelse, för hvilken vi söke att hämna oss genom påminnandet af de obemärktare och ringare omständigheter under hvilka vi stått i ett närmare eller öfverlägset förhållande till densamma. Detta börer till den menskliga naturens allmänna svaghet. Så hade nu alla i lifiigt minne notarien, som betydt ingenting, ja, man framdrog honom som student och skolgosse, och några fröknar och mamseller, som annars med en stor försigtighet vaktade sig för att ur minnets spegel förråda föremål på ett visst afstånd kommo nu öfverens om huru de ganska väl mindes Theodor i kolt, som vore det en nesa för honom, som nu åkte i landau och förde den stora trainen att hafva haft en koltålder. Man språkade vidare om alla de förändringar och omkostnader, som blifvit nedlagda på Sköndal, (en egendom i Jönköpingstrakten, som blifvit inköpt och iordninställd för Theodors räkning) och den lyxeriösa, nästan furstliga prakt hvarmed allt der var ordnadt. (Forts.)