Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1849, sida 1

h— ——————— — dallra för hvarje vindflägt och vänta på att blifva lossade från sitt fäste.... Der föll det ena! Det andra är nu ensamt. — Hu! Det förefaller mig som en stackars menniska, som öfverlefver sin tid, sin generation och sig sjelf. O, du arma! att öfverlefva allt hvad som blomstrat omkring en, allt som utgjort samlifvet i den sfer der man njutit sina ungdomsfröjder och dragit hoppets färger, att sitta så der skakad och ensam midt i förgängelsens famn och erfara dödsrysningen vid hvarje stormil och ändå ej bli kallad, det måtte vara grymt, grymt utöfver allt begrepp. 0 Gud, låt mig ej bli bortglömd af döden medan han ännu skördar friska rosor för ditt rike!