Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1849, sida 2

verlden och med ett ännu menlösare näbb, om det är möjligt; ty jag tror väl aldrig att andra tankarnes småkorn än, rja och inej och vjag vet inte,, och rjaså rullat öfver hennes läppars purpurrosor, eller hur på poeternas språk den der saken heter. som vi prosaister helt simpelt kalla mun. Med henne står ej till att i fem miauter föra en konversation, så vida man dermed menar tal och svar. Om det roar herrskapet, så skall jag gerna i en solo-enaktsföreställning uppföra hela den förtviflade komedi, hvars omintetblifvande mamma tycks regrettera. Jag. (efter ett mödosamt funderande). Vi ha rätt vackert väder i dag. Hon. Ja. Jag (förb—dt angelägen att få fatt ett bittre ämne). Var mamsell på balen hos N. N:s? Hon. Nej. Jag (rådvill). Har mamsell hört talas om den? Hon. Ja. Jag (gripande det utkastade strået). Jag förmodar den varit munter och animerad? Hon. Jag vet inte. Jag (förtviflad — går.) Tante började nu taga mamsell Ricktenbergs försvar, berömde hennes husliga förtjenster m. m. och sade att den man måtte skatta sig lyck