Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1849, sida 2

välmening taga lifvet af oss med ledsamhetens opiat. Jag var hart nära att duka under derför under sista påskferierna, som jag tillbringade i en af mina akademikamraters hem, på landet, der det fanns sju döttrar, alla hörande till den nyssnämnda värda klass. Från morgon till qväll blef jag plågad med förekommandet af allehanda önskningar och behof, dem jag aldrig hade tid att sjelf upptänka. Hvarje morgon måste jag särskildt för hvar och en af de sju redogöra om jag sofvit väl, om någonting oroat min sömn, om det varit lagom varmt på mitt rum, om allt varit på sin behöriga plats, m. m., m. m. En dag råkade jag med en pennknif rispa mig i fingret. Då blef det allarm af! En kom med en börda linneklutar, en annan med universalbalsam, en tredje med häftplåster, en fjerde med Eau de Cologne, en femte, sjette och sjunde med — f. — vet hvad, jag tror med ett helt fältapothek. Imellertid hade jag ofelbart blifvit ihjälkurerad, hade jag ej i tid sökt reträtten. Vi slutade nu alla med att skratta, men det låg ändå något qvar i mitt sinne, som ej var löje. Aldrig mer vill jag ge mig i strid med Severin. (Forts.) ——krwWWWWW---e5