Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1849, sida 1

har sagt mig att äfven hon ämnar tillskrifva dig i dag, så berättar hon säkert allt hvad derom är att berätta. Hvad mig beträffar, kan jag ej ännu tänka på dessa sorgliga hågkomster utan att vilja gråta. Din återkomst var all min längtan under den bedröfliga tiden af farmors sjukdom och är det än; ty jag kan ej tänka mig något kärare än att få återse dig. Nu, sedan jag kommit in, eller rättare, ut i en annan verld än den, i hvilken min barndom förflutit, erfar jag så många nya intryck och väckes till så många tankar, som jag förut icke visste af, att jag ofta tycker mig sara en helt annan Hedvig, än den, som bodde på Smedgatan, och känner ett oändligt behof att låta ett älskadt, förtroget öga blicka in i denna metamorphos, men tante är ju mycket mer än dubbelt så gammal som jag och Ida är hela två åren yngre — mellan de tretton och femton åren är dock ett ofantligt afstånd — hos båda är det således något, som håller tillbaka. När jag så tänker och så känner, o, då önskar jag af mitt hela bjerta att du vore här! Du är dock den enda som tillhör mig, min vän från vaggan, min första och min bästa. För dig ville jag säga allt; men intill dess vill jag åtminstone skriftligen tala vid dig ofta och så, som jag skulle göra det om du vore mig nära; sjn. ias vill alla dagar meddela dig det väsentliga af hvad jag tänkt och gjort och så skall jag tro att du ser