Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1849, sida 2

ran, och endast skriftliga underrättelser, hvilka Theodor ofta lemnade sina hemmavarande, bjöd henne tröst för den långa saknaden, inträffade gamla öfverstinnan Rosenljungs död. Vi vilja här låta den unga flickan sjelf i sina förtroliga meddelanden till brodren tolka de känslor, som denna händelse väckte och berätta den förändring i hennes lif, som blef en följd deraf. Ack, kära Theodor, skref hon, du kan ej föreställa dig hur förskräckligt det var att se farmor dö och veta dig, mitt enda stöd i lifvet, så längt borta från mig. Jag tyckte mig så ensam i verlden, så af menniskor och Gud öfvergifven, att jag bad döden förbarma sig öfver mig och bädda mig ett rum bredvid farmor. Jag hade ju intet hem på jorden och ingen menniska att hälla mig till; hvad skulle jag göra, en fattig flicka och dertill ett rådlöst barn? Jag gret och visste ej hvad som skulle bli af mig. Så satt jag förtviflad och tröstlös med pannan lutad i handen och armarne stödda emot bordet, på hvilket farmor så ofta lagt ltoile de Napoleon, då tant Agathen helt oväntadt kom in till mig. Vid det jag fick se henne klarnade tårarne i mina ögon bort. Hon hade ofta under farmors sista sjukdom helsat på oss och alltid medfört tröst och uppmuntran. (Forts.) — slssss( skntDdstw-m —