————————— —— fast bristande takt, vid Theodors arm omkring salen. Det var just åsynen af detta par som plägade Maria, och just från det, som hon ej kunde vända sina ögon. Theodor och Fanny stodo ännu för hennes öga, då sällskapets uppbrott jagat henne på hemvägen. Hon gick såsom drömmande, försänkt i underliga tankar, då ljudet af steg tätt bakom henne kom henne att spritta till och se sig om. Hön igenkände i det klara månskenet Theodor, som närmade sig med raska steg. IIvad, sade han i det han blef henne varse, är det du Maria, och hvart ämnar du dig så sent? Inte kan det vara till staden att sälja smör.v — -Hm,, svarade hon kort och med nedslagna ögon. — Uvilken väg ämnar du dig då? Du har ju gått långt förbi stättan. — ÄHar jag det? sade hon och såg sig omkring. Ja så, jag gaf inte akt på . . . jag tänkte inte på... — vJag tror du är yr i hufvudet ännu efter dansen. Men det var tusan, kära Maria, hvad du är utlärd på att dansa; aldrig hade jag kunnat föreställa mig det. Tänk bara hvad du skall komma att figurera i lekstugorna i vinter och huru gossarne i gårdarne skola komma att fjeska för dig. Nog får du godt om friare.