och de hopade göromålen gjort hans biträde utan all nytta om ej rent af omöjligt. Mera genomträngd af de sorgliga föreställningar, Susanna gjorde sig öfver sin broders lidande och sista stunder, än af de fördelar, som genom bans död kunde tillfalla henne, kom hon sorgsen och tankfall hem till sina barn, och kom först följande dagen att såsom en bisak omnämna arfvet. — ÖArf, hvad är det? frågade Maria. — bet är penningar, kära barn. — -Ack, moder! få vi penningar så måste ni lofva mig att få köpa en ljusröd schavlett, en sådan som fröken Hedvigs De ha nog sådane i Qvistenbergs bod, der jag köpte handskarne,? — -5få vi pengar mer än vi behöfva, sade Malcus, ,så vill jag be dig, moder, att få glasfönster öfver drifbänkarne i vår trädgård, ty de oljade pappersfönstren fylla icke sitt behof och äro icke bra i något afseende; plantorna vexa under dem som i skrin, utan att jag kan se dem med mindre än att lyfta på locket. — arnsliga barn! på sådant är god tid att tänka, och det kunnen ni väl dessutom få utan arfvet, som väl i alla fall icke kan komma oss till godo, och som vi dessutom ju icke ha bebof af. Olärdt folk förstå sig ej på vägarne i så