AA — Benådnings-systemet. Då vi förut yttrat några ord om aktningen för lagarne, dess vigt för samhället och sättet att bibehålla och utbilda denna sambällsdygd,. hvarvid vi äfven nämnde nödvändigheten, att då lagarne befinnas bristfälliga och felaktiga, befordra deras förbättring och förändring, anse vi oss, för dess sammanbang härmed, äfven böra fästa uppmärksamhet vid ett förhållande inom vårt lagväsen, hvilket man synes alltför länge hafva förbisett, nemligen det, att man funnit sig kunna uppskjuta införandet af en ny brottmålslag, emedan de påtagliga, stora felen i den nu gällande till en del afbjelpas genom det i Sverige under sednare åren till en särdeles stor utsträckning utbildade benådningssystemet. Vi tro, att man härutinnan misstagit sig, samt att det följda benådningssystemet icke godtgör brottmålslagens brister, utan tvärtom bidrager att smäningom undergräfva den lagliga samhållsordningen samt aktningen för lagarne. Benådningsrätten har i alla ordnade samhällen blifvit öfverlemnad åt innehafvaren af högsta makten, emedan lagens stadganden icke kunna göras så fullständiga, att de i hvarje förekommande fall ega lika rättvis tillämpning. Regeringsmakten tillåtes derföre vid särskilta tillfällen, då lagens bud befinnas hårda, mildra dem genom nåd, och samma makt, som skall vaka öfver lagarnes handhafvande, är derföre jemväl berättigad och förpligtad att vårda mildhetens och mensklighetens föreskrifter. Regeringsmakten åligger icke endast att uppebålla rättvisans, af lagarne beroende majestät, den skall afven representera nådens milda väsen. Detta sednare åliggande får likväl icke göra intrång uti utöfvandet af det förra. Nåden skall tillfyllestgöra lagen, men ej uppbäfva den. Huru öfverensstämmer imellertid det hos oss följda benådningssystemet med dessa grunder? Redan för många år tillbaka befunnos åtskilliga straffbestämmelser i vår brottmålslag alltför stränga och föråldrade, i följd hvaraf benådning i mål, som hörde under berörde straffbestämmelser, beviljades nästan så ofta den begärdes. Dessa benådningar hafva sedermera fortgått och ytterligare förökats, hvarigenom inträffat, att ett icke ringa antal af brottmålslagens stadganden och deribland just de aldra vigtigaste, de som röra lifssaker, såsom dråp, barnamord, rån m. fl. grofva brott, numera icke verkställas. Benådningarne hafva blifvit bragte i ett slags system, som skall ersätta lagens brister, icke i enstaka fall, utan i alla. I många brottmål vet så väl domaren som den tilltalade på förhand, att domslutet icke kommer att verkställas, att det är blott en formalitet, samt att benådningssystemet kommer att gifva ett helt annat beslut, som blir det gällande. Man kan härpå vara desto säkrare, som erfarenheten ganska ofta ådagalagt, att när en sakfälld i dylikt brottmål icke begärt nåd, har verkställigheten af den honom ådömda bestraffning fått anstå, på det man under tiden kunde öfvertala honom att aflemna nådansökning. Har han härutinnan varit motvillig, har man slutligen funnit sig nödsakad att med honom ingå i något slags underhandling om det i nådeväg blifvande straffet, som sålunda i någon mån blifvit beroende af den sakfälldes egen härdnackenhet och tredska. Ett sådant förfaringssätt står uppenbarligen i fullkomlig strid med grunderna för benådningsrättens utöfvande. Om?man icke kommit att använda detta besynnerliga benådningssystem, skulle man långt för detta funnit sig nödsakad, att antaga en ny brottmålslag. Man skulle icke såsom vid sista riksdag, då principerna för en sådan lag redan vid föregående riksmöte blifvit gillade, kunnat i följd af ett nytt påkommet vankelmod i afseende på dessa principer, låta brottmålslagen så hand