Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1849, sida 2

nom ensamr, svarade inifrån rummet en röst, som kom Petter att darra. — Är ej Anna hemma och kan se till pojken 2 — Rej. v — Så tag honom då med dig. Du måtte väl kunna sköta honom på samma gång du tager upp några blomsterplantor. Det är väl inte hela verlden heller! Men de qvinnfolken skola alltid göra så många omständigheter. Nu trädde en ung qvinna, med ett spädt barn på armen, öfver tröskeln, knöt en duk öfver sitt hufvud och var färdig att uppfylla trädgårdsmästarens befallning. Petter bleknade vid det han igenkände, att det var Susanna. Han såg ej mer det trettonåriga barnansigtet le emot sig med fryntlig mildhet, han såg den utbildade qvinnans anletsdrag, på hvilka lifvets smärta redan satt lidandets stämpel. Men han fann nu det, hvarpå han förr aldrig tänkt, nemligen: att hon ej blott var god, utan också vacker, den fordna lilla Sanna. Petter drog en djup suck och följde stillatigande den förra leksystern, utan att kunna vända ögonen från henne. Det låg någonting verkligen rörande i den stilla fromhet och undergifvenhet, som framlyste i hela hennes väsende, och i det lidande, som framblickade ur de mörkblå ögonens själfulla djup. Då hon log mot barnet, som hon bar på armen och med jollrande