Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1849, sida 2

röst smekte dess olåt till tystnad, då erfor Petter en smärtande känsla, mera genomgripande och förkrossande, an allt hvad han hittills erfarit. Han tänkte ej mera på de föregifna blomsterplantorna; han ville fly för alltid detta ställe, der alla hjertats naturligaste ömheskänslor, så grymt krossade mellan de isklippor, en obeveklig verklighet upprest mot honom. Just då han stod i begrepp att lemna trädgården, för att för alltid vända från detta olyckliga ställe, möttes hans öga af en brokig färgprakt, som på något afstånd vänligt lyste fram mellan buskarnes grönska. Han kände väl det ställe, hvarifrån den kom; det var hans fordna lekplats. Han gick såsom mekaniskt ditåt. Susanna åtföljde honom. Der var allt sig likt. Blommorna stodo som han planterat dem, alla lika friska och färgrika. Det var som om en oförgänglig sommar hvilat öfver denna plats, som om föränderligheten haft skonsamhet med dess fägring. Petter böjde sig ovillkorligt ned för att afbryta en yppig hyacinth. — Nej, inte härl sade Susanna och höll med styrka hans arm tillbaka. Petter, som erinrade faran af att förråda sig, sade med låtsad likgiltighet: Så-å. Denna plats tillhör väl småherrskapet på stället, och ni skulle komma i ansvar.(Forts.) EE —V LL t— 0 —