länga timmar, då kände han att något felades honom och att det närvarande var utan glädje och betydelse. Ack, mannens tunga sträfvan för brödet behöfver väl uppblandas med glådjen att dela det åt ett älskande väsende, och den prosaiska färgen, som näringsomsorgerna för honom lägga öfver lifvet, att genombrytas af den husliga kärlekens poesi. Petter kände det med fullt medvetande, men hvilka utsigter kunde han i det afseendet ega? Den råa bondedottren var ej en maka för honom och ännu mindre halfherredottern med sina misslyckade herrskapsmaner och sin bortkonstlade natur. Under sådane betraktelser trängde sig, liksom solen genom molnen bilden af hans barndoms leksyster för hans öga och Susannas fromI ma bild och milda väsende, vinkade hans tankar till sig med en sällsam makt. En vacker morgon mot slutet af den glada Maj spände Petter sin Brunte — sedan denne, efter välförrättadt vårarbete, blifvit uppfordrad till vanliga, trefna hull, för sin lilla enspännarvagn, fyllde den med friskt gräs, bäddade hafreoch matsäcken deri och begaf sig på resa. Efter flera dagars färd rullade det lilla anspråkslösa ekipaget fram på Sjöoboholms bekanta territorium. Egendomen, som efter öfverste Rosenljungs död öfvergått i fremmande bänder, visade en hop nya förändringar, hvilka, säsom