Europa. Det var ju således ingen särdeles stor uppoffring för dessa furstar att ställa sig på samma punkt som han! Så kom Februarirevolutionen och bortsopade Ludvig Philip, de köpta kammarmajoriteterna och den konstitutionella monarkien, såsom agnarne bortföras af vinden. Revolutionen stadnade icke vid Frankrikes gränsor; den brusade, som en orkan öfver Italien och Tyskland. Furs:arne ödmjukade sig för densamma, likasom röen böja sig för stormen, men rätade, likasom de, på ryggen, när stormen var förbi. De, som ett ögonblick tänkt på att från inskränkta göra sig till konstitutionella, bäfvade tillbaka, när de sågo Ludvig Philips öde. I första förskräckelsen gjorde regenterna en hel: mängd koncessioner. I Frankfurt, Berlin, Wien och andra ställen läto de folkets representanter sammanträda och rådgöra om det blifvande statsskicket. De erkände och böjde sig för folksuveräniteten. Folken jublade, allting var godt och väl. Men förskräckelsen gick snart öfver. Furstarne ångrade djupt, att de på det sättet smekt den demokratiska hydran, de beräknade de resurser, som stodo dem till buds, om de skulle vilja åtaga sig Herkules rol och kämpa med denna, de sågo splittringen i segrarnes läger, de sågo alla dem, som hade sina interessen vid de gamla missbrukens återinförande, samlas under sina fanor, de kastade en blick på sina oräkneliga bajonetter och vågade kampen mot den nya tiden. Denna kamp är ännu icke slutad; men, såsom bladet nu ligger vändt, hafva furstarne segrat. Af det sätt, hvarpå de begagnat sig af segern, kan man se, med hvilka ögon de betrakta folkens sträfvande att komma ur sitt omyndighetstillstånd; man kan deraf se, hvad politik de ärna följa och i hvilkas händer Europas öde ligger. Att en ny, s. k. helig allians existerar, derom är intet tvifvel. Europas monarker betrakta sig som en enda familj med gemensamma interessen; deras armå6er utgöra en enda stor här af milliontal krigare, färdig på minsta vink att lyda sina herrskares befallningar och delande med dem fördelarne af att hafva folken smidda i bojor. Rysslands envåldsherrskare har förklarat, att det är bristen på tro, som förorsakat revolutionerna i vestra Europa. Han har rätt. Det var bristen på tro, som befriade vetenskaperna ur de katholska dogmernas band och bröt nya baror för desamma, det var bristen på tro, som föranledde Luthers uppträdande och reformationen, det var bristen på tro, som skingrade det religiösa mörkret och befriade tanken från de bojor, som list och barbarism pålagt den, och det är ändtligen bristen på tro, som icke tillåtit menniskoandan foga sig i någon slentrian, utan drifvit den framåt på vetandets, moralens och det sannt religiösas väg. Ty tro i denna mening är detsamma som vidskepelse, förnekande af förnuftet, mörker. Sjelfherrskaren i östern har äfven förklarat, att denna tro måste återupprättas. Han har med dessa ord uttalat samtliga de europeiska monarkernas program. Det är detta, vid hvilket deras politik i framtiden skall fasthålla; det är detta de redan börjat följa. Den man, som franska folket i ett olyckligt ögonblick kallade till makten, har varit den förste som uppträdt, för att förverkliga programmets id; vestern räckte östern handen för detta ändamål — romerska republikens fall och påfvens återuppsättande på den thron, som i århundraden varit mörkrets medelpunkt, och vid hvilken en missbrukad religions och en hånad mensklighets förbannelser häfta, var den första frukten af ligans sträfvanden. På sitt förbund hafva furstarne tryckt ett insegel af blod. Folkets ädlaste män äro släpade till galgen, stupstocken eller inför fronten af arkebuseringsplutoner. Vi hafva redan i föregående artiklar framställt en matt skildring af den röda monarkiens bedrifter. De äro af föga vigt i och för sig sjelfve, ty en id kan icke icke utrotås, om också en mängd af dess mest framstående kämpar fällas; men de äro af desto större I I I