sig i något fall öfverlägsen eller behöslig för gunstlingen, för hvilken han måst eedera allt; det var ett som pröfvade huru djupt hatet och hämnden såagit sina rötter i det af förödmjukelser och orättvisa sårade hjertat. Han fästade länge och starkt sitt öga på brodren, men det var omöjligt att afgöra, om medlidande, likgiltighet eller hat uttryckte sig deri, det afspeglade ej några passioner, det var så lugnt och iakttagande, som en målare, betraktande ett original. Derefter gick han ut, utan att säga ett enda ord. — Jaså, sade Malcolm, då Pierre var ute, han blott gick sina färde utan vidare förklaring. Det är en tvärvigge, den der bror Pierre, som man aldrig blir slug på. Cartouche! ropade han derpå och kastade sig i soffan och började smeka en stor brunfläckig rapphönshund, som vid ropet sprang i soffan. Vet du, min rare hund, fortfor han smekande favoriten, att en tom kassa och långa räkningar är ett straff som ej smakar din herre bättre än cantschoun dig, och att hänga vid Upsala i skuldernas rep, är honom föga afandsvärdare än rosenkransen dig. Förstår du det? Ja, jag läser i ditt trogna öga, att du har medlidande med din herre. Men så är det i verlden, hvar och en skall ha sin tuktan. Se så, pistol ut! ... Apportez! ici! Du är mig ändå en kostlig klenod, min käre Cartouche. Encore,