för så vidt detta skulle grunda sig på det sätt, hvarpå Porten behandlar sina undersåter; men ett så beskaffadt skäl kan Ryssland icke taga till förevändning för att anfalla Turkiet med ett eröfringskrig. Den turkiske sultan är en legitim herrskare, och efter legitimitetsprincipen är en så beskaffad regent icke allenast den, som laglikmitigt är berittigad att vara herrskare, utan äfven den, som, i kraft af legitimitetens Ågudomliga rätt, eger att styra och regera så, som det honom sjelf behagar. Denna den ryska statsrättens dogm måste naturligtvis kejsarn af Ryssland äfven låta gälla för sultanen. : För öfrigt kan, hvad beträffar en dålig regering, blott den förnuftsenligt påstå sig hafva rättighet att förjaga densamma, hvilken sjelf är fast besluten och qvalificerad till att regera och styra bättre. Den ryska regeringen kan imellertid på intet sätt anses vara bättre, än den turkiska, alldraminst hvad beträffar deras behandling, som bekänna sig till en annan religiös tro. De kristne undersåtarne i Turkiet hafva, på den sednare tiden, af den turkiska regeringen hvarken blifvit så förföljde, eller så förtryckte, som förut; profetens lärjungar veta numera allsicke af något våldsamt proselytmakeri, något systematiskt tillintetgörande af en främmande religion och en främmande kultus. Huru deremot Ryssland i detta fall betett sig emot sina katholske och protestantiske undersåtare, är allmänt bekant, och beböfver följakteligen icke här närmare utvecklas. För att döma af Rysslands antecedentia hade sålunda hvarken Turkiet eller Europa någon vinst af att czaren trädde i sultans ställe i Konstantinopel. Blott czaren sjelf och det ryska väldet vunne derpå, — efter all mensklig beräkning till stor skada för hela vår verldsdel och de folk, som bebo densamma. Med eröfringen af Turkiet komme Ryssland i fullständig besittning af Donaumynningarne och svarta hafvet samt finge på samma gång, på ett för det öfriga Europa ytterst farligt sätt, fast fot vid Medelhafvet. Att Ryssland vet att draga all möjlig fördel af sina eröfringar, derom kan icke vara mer än en tanke. Sedan nära halftannat sekel bär historien de mest ojäfaktiga vittnesbörd om, att så är förhållandet. Hvarhelst Ryssland kommit i tillfälle att lägga den europeiska handelstrafiken hinder i vägen, der har det icke underlåtit att på det mest tryckande sätt göra sin makt och vilja gällande. Hvarhelst dess välde erhållit någon tillvext, der har det begagnat den för att på Europas frihet, bildning och utveckling utöfva ett ytterst skadligt inflytande. Hitintills trodde man dock med full visshet, oaktadt de trenne östra stormakternas sammanhållning, att Österrike, i sitt eget interesse, ville vara den förmur, som bindrade det ryska väldet att utbreda sig längre åt söder. Detta var imellertid möjligt endast så länge, som Österrike (ehuru dess dirigerande hushofoch statskansler åtnjöt en rysk pension till betäckande