Ryssland, Turkiet och Preussen. Att Rysslands diktan och traktan är att komma i besittning af Konstantinopel och med det af hela Turkiet, har länge varit en känd sak, och alla Ryssars sjelfherrskare har på den sednare tiden icke just gjort någon bemlighet af detta sitt sträfvande. Om ock denne Nordens Briarevs icke redan utsträckt sina hundrade armar att bemäktiga sig detta länge med lystna blickar betraktade, utomordentligt rika byte; så kommer det sig, såsom grefve Nesselrode i sitt sednaste cirkulär yttrade, deraf, att Ryssland aldrig företager några dylika expeditioner utan att vara fullt förvissadt om deras lyckliga utgång. Ryssland har ännu icke funnit tiden till ett så beskaffadt storartadt företag vara inne. Deremot har det icke underlåtit att låta tanken om Konstantinopels besättande af dess trupper alltjemt föresväfva så väl Porten sjelf. som de öfriga europeiska makterna. Rysslands mäktige czar vill gälla för hela den grekiska kyrkans öfverhufvud och på samma gång för rättmätig arfvinge till den grekiska kejsarethronen. Öfverallt söker han att tillvinna sig de grekiske trosbekinnarnes sympathier. Genom Turkarnes fördrifvande ur Europa skulle han framstå såsom en kristenhetens förkämpe, såsom en verkställare af den kristna, europeiska politikens urgamla program, till nytta och fromma för det stora hela-, såsom han icke skulle underlåta att yttra i sina proklamationer rörande ett så beskaffadt korståg. Hvad Europa, hvad den civiliserade verlden i allmänhet skulle vinna på en sådan sakernas omgestaltning, är så ytterst problematiskt, att något omdöme derom icke kan vågas. Af erfarenheten vet man dock med full visshet, att utbredandet af det ryska herraväldet aldrig har medfört någon vinst för bildningen, för den sanna, oförfalskade kristendomen, för friheten och dess rättmätiga fordringar. Det låter sig icke förneka, att ju i Turkiet en stor mängd missförhållanden eger rum och att det turkiska herraväldet i sjelfva verket icke har några giltiga anspråk på ett längre beståndande,