Furstepolitiken. Furstar och folk borde bafva lärt mycket af åren 1848 och 1849. Huru de uppfattat betydelsen af dessa års rörelser, derpå beror för närvarande Europas framtid. Att furstarne uppfattat dem på sitt sätt och folken på sitt, är naturligt, då den ståndpunkt, på hvilken de befinna sig, är så olika. Händelserna hafva redan utvecklat sig så mycket. att man af dem kan se, huru furstarne betrakta dessa rörelser och hvad politik de hädanefter, med anledning af dem, ärna följa. Folken, som segrade i Februari och Mars 1848, som i Frankrike förkunnade sin seger med dödsstraffens afskaffande, samt i Preussen, Österrike och andra stater jublade vid sina beherrskares löften om konstitutioner — löften aftvingade på gatorna med blod — folken hafva lärt att icke vara så godtrogna, att icke obetingadt tro på fursteord; de hafva lärt känna sina motståndare och skola veta att i framtiden handla derefter. Erfarenheten är dyr; den har kostat många martyrer, men i martyrers blod har ännu aldrig någon stor id blifvit qväfd. Före Februarirevolutionen hade i de fleste Europas länder ett starkt begär efter något slags skydd för de styrandes godtycke gifvit sig tillkänna bos folken. Man ropade på konstitution, och en och annan furste, som såg att hans likar i konstitutionella länder i sjelfva verket icke voro mycket bundna, utan att dessa kontrakt mellan styrande och styrda kunde kringgås på tusen olika sätt, tyckte det vara skäl uti att bifalla sitt folks önskan, när det blott gällde ett sådant lekverk, hvars bortskänkande icke var förenadt med några större uppoffringar å hans sida. Det var dock blott få furstar, som tänkte så. De flesta ville icke bevilja något, för att ej svika den princip, i hvilken de blifvit uppfostrade och efter hvilken de regerade: absolutismens princip, enl. hvilken regentens person gäller mera, än hela folket, och detta är till för hans och hans familjs räkning. De mera liberale furstarne stödde sig på Ludvig Filips exempel. Han var en konstitutionell konung, han hade låtit ett stycke papper komma emellan sig och sitt folkv, han hade emottagit kronan ur folkets hand och delat sin thron med det, och likväl gjorde han ju i det närmaste hvad han ville och regerade med köpta kammarmajoriteter så enväldigt som trots någon. Han kastade republikanerne i fängelse och åtnjöt af sitt tungt beskattade land en så stor civillista med thy åtföljande apanager för sin familj, att han kunde sammanskrapa den största privategendom i