Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1849, sida 2

åt dem hvad de likväl bäst skulle ordna åt sig sjelfva, lägga sig uti ej endast hvarje obetydligt kommunalbestyr, utan äfven ofta i individernas oskyldigaste enskilda göranden och låtanden; men det är äfven vigtigt att så göra, då man önskar att ej folken sjelfva må taga sig det orådet före att, sedan de först blifvit vanda att utan regeringarnas inblandning ordna sina enskilda och sina kommuners angelägenheter, snart finna sin behörighet att mäktigare ingripa i ordnandet af statens, till intrång för dem, som nu tro sig ega uteslutande privilegium på både det ena och det andra. Men å en annan sida kan man, för att vara rättvis och utan att ej smickra, icke förneka att folken sjelfva äro skulden härtill. IIvarföre äro de också så efterlåtna då regeringarna påtvinga dem sitt förmynderskap? hvarföre låta de det ena året efter det andra, det ena årtiondet, seklet efter det andra så hutla med sig? hvarföre låta de, då de någon gång komma till medvetande af sin makt och sin värdighet och då de för ett ögonblick skaka på de bojor, hvarmed despoterna belastat dem, och när tyrannerna äro bragte i det trångmål att de med tårar — idel krokodiltårar! — lofva bot och bättring och rätt och sanning, hvarföre låta folken då den ena gången efter den andra dåra sig af de tvingande omständigheternas falska löften? huru kunna de tro på den usurperade maktens trolösa löften, af hvilka de så många gånger blifvit svikna? eller hvarföre underkasta sig ett förmynderskap, som endast beskedligheten och den fromma enfalden kunna låta passera utan protest? hvarföre ej afkasta de nesliga småfjettrar, som äro länkar i de stora politiska bojorna? Visade folken en gång den ringaste del af den kraft och ihärdighet, som finnes hos allenastyrandet, byråkratien och de privilegierade kasterna uti deras bemödanden att bibehålla den makt, som ej tillkommer dem utan som förnuft och rättvisa tillerkänna folken sjelfva, så skulle det ej vara möjligt att den nu rådande oefterrättligheten längre kunde ega rum. Vi vilje ej låta komma oss till last det förderfliga smicker, som skjuter all skulden på regenterna för det de behålla hvad de en gång hafva i handom, och som låter folken stå alldeles skuldfria för det träldomsoch omyndighetstillstånd hvari de hållas. Vi önskade tvärtom med sanningens mest öppna och osminkade språk kunna djupt inprägla hos dem, att de sjelfve äro orsaken dertill. Vi önskade att vi kunde för dem tydliggöra att endast de äro deras verkliga vänner och sannast befrämja deras sak, hvilka mest oförbehållsamt hålla dem för ögonen detta fel, för hvilket de isynnerhet böra akta sig. Man må pröfva denna åsigt genom tillämpning på exempel både i smått och stort, så skall man finna att den eger bestånd. Den publicitet, som är verkligt folkets vän må derföre visa sina vänner den tjensten att uppriktigt säga dem deras fel på det de må rätta dem och icke genom ett falskt smicker insöfva dem uti en förblindad egenkärlek, som har till följd politiskt och socialt slafveri. Ett sådant fel är det här ofvan antydda. Måtte folken taga sig till vara för det och det skulle snart visa sig att social och borgerlig frihet snart blefve belöningen derför. (N. P.)