rikanarnes afund; de förklarade den såsom en kränkning af de individuella rättigheterna, och ändan på alltsammans blef, att Amerikanarne bortjagade en stor mängd Chilesare och Mexikanare från guldtrakten. 600 Chilesare hafva redan rest hem, och många flere bereda sig att följa dem. Guvernören general Riley och general Smith, som kommenderar trupperna, hafva nyligen varit i guldregionen och förehöllo vid detta tillfälle sina landsmän deras illiberala beteende mot utländningar; det är att hoppas, att dessa auktoriteters mellankomst skall förhindra vidare våldsamheter. Totalsumman af menniskor, som sysselsätta sig med att gräfva efter guld, beräknas till 25,000. Den allmänna säkerheten här på platsen blef förliden månad störd genom skaror af vagabonder, som benämnas Rowdies eller hundar. Dessa uslingar lefva af rof och plundring; begagnande sig af den fördom mot Chilesarne, som herrskade bland folket, samlade de sig Söndagen d. 15:de och drogo genom gatorna under hvarjehanda upptåg, hvarefter de om natten, berusade af starka drycker, som de tilltvingat sig, angrepo alla, de påträffade, nedrefvo tälten, misshandlade fredliga och värnlösa innevånare på de mest våldsamma och fega sätt, och stulo allt, de kunde komma öfver. Den behandling, de läto en olycklig Chilesare undergå, bevisar bäst dessa personers karakter. De grepo honom i sängen i hans fars tält, störtade öfver honom och slogo honom obarmhertigt. Han slapp slutligen ur deras händer och lyckades släpa sig ur tältet, men de upphunno honom, medan han kröp bort, och började ånyo misshandla honom. För att göra slut på honom, fattades han under armarne af två eller flera, medan en af bröderna aflossade en pistol på honom. Kulan inträngde i ryggen vid nedersta delen af ryggraden; den blef sedan uttagen vid nafveln, så att den gått tvärt igenom eller rundtomkring i kroppen. Då de märkte, att han likväl lefde, gåfvo de honom ett förfärligt slag öfver länderna. Den olyckliga menniskan framsläpar ännu sitt lif under de rysligaste plågor. Förbittringen bland befolkningen öfver detta barbari hade stigit till den grad, att en allmän folkförsamling följande dagen sammankallades, för att öfverlägga och döma i saken. Hundarne, till ett antal af några och tjugo, blefvo snart gripna; de sågo ut som smutsiga slagtaredrängar i London, med undantag af bandets kapten, som mera liknade en tiger, än en menniska. Domare, edsvurne och aktor utnämndes; förhöret började, dels öfver några medlemmar i sänder, dels i afdelningar på 9 till 11 man. Efter en lång och opartisk behandling af saken, under hvilken en defensor fick uppträda i de anklagades ställe, befunnos åtskilliga skyldige till nidingsdådet och dömdes till fängelse med hårdt arbete och dels till mildare straff. Medan saken behandlades, och detta upptog flera dagar, bevakades de tilltalade ombord på amerikanske fregatten Warren, som för närvarande ligger här i hamnen. De, som blifvit fällda, befinna sig ännu ombord. Man befarar, att de skola komma lösa genom juridiska invändningar mot sakens behandlande af domare, som på stället utnämnts af folket. Om rhundarnev blifva frisläppta och icke uppföra sig ordentligt, kommer man förmodligen att taga sin tillflykt till Lyncblagen, för att blifva af med dem. Många innevånare röstade för att genast hänga dem utan rättegång. Bristen på domare, magistrat och polis är så kännbar, att folket nu ämnar välja ett kommunalråd, bestående af aktade medborgare. Valen skola försiggå i morgon, d. 1:ste Augusti. Med anledning af dessa uppträden tadlas mycket skarpt