stolthet. Sädane vidtutseende löften kunna icke tjena mig; jag måste hafva en bättre borgen — annars blir allt vid det gamla. ,Käraste vän! hvad kan jag göra för dig? — Jag har vänner — jag har kredit — du skall belönas vida öfver din förmodan. Tyst — jag tycker mig höra steg, afbröt honom Feszi, de närma sig dörren — låtom oss afbryta — Han hade knappt sagt detta, förrän det knackade på dörren. För att ej störas, hade baronen läst den efter sig och råkade nu i den största förlägenhet, då han önskade ingenting mindre, än att öfverraskas tillsammans med Feszi. Ängslig såg han sig om efter ett gömställe åt sin gäst, hvilken sjelf vid denna händelse icke var serdeles väl till mods; men ingen vrå fanns, der man kunde dölja honom. Knackningen på dörren fortfor; man bad om att blifva insläppt; hade baronen vägrat detta, så skulle han hafva ökat misstanken. Det blef alltså ingen annan utväg honom öfrig, än att öppna dörren — och in trädde slottsfogden i sällskap med tvenne beväpnade karlar. Baronen blef icke mindre förvånad öfver denna syn, än hans gäst, som med bortvändt ansigte stod i ett hörn af kammaren. Han frågade, hvad man på ett så besynnerligt sätt sökte hos ho