Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1849, sida 2

Grefvinnan uppbjöd allt för att skingra Philos bekymmer. Men hans smärta hade rotat sig för djupt, för att låta qväfva sig. Den lidna förlusten hade väckt alla hans minnen från den förflutna tiden, och han trodde sig, i detta nya, förfärliga ödets slag, se en tydlig vink, att han måste försaka hoppet om hvarje fortfarande lefnadslycka, och att han, liksom sin moder, vore född blott till smärta och bekymmer. De fester, grefvinnan för hans skull föranstaltade, voro honom alldeles likgiltiga, eller ökade till och med hans bekymmer; ty den olycklige söker endast tröst hos dem, som lida, hkasom han, och bullersamma nöjen låta honom blott desto bittrare känna sitt eget tillstånd. Philo deltog i dem, blott för att ej synas otacksam för den omsorg, som systern visade honom, och bemödade sig att låtsa en glädtighet, som hans bjerta ej kände. Slottet liknade ett litet hof och var medelpunkten för den talrika och förmögna grannadeln. Grefvinnan älskade prakt och glans, och hennes stora förmögenhet tillät henne att följa denna böjelse. Man förstår lätt, att den sköna och rika unga enkan ej led brist på tillbedjare, och beständigt såg hon en skara af kärleksoch penningsjuka riddare för sina fötter. (Forts.)