Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1849, sida 2

fattade hans händer och sade: Philo! det är jag, din tröstlösa vänninna, som kommer, för att med dig dela din smärta. Han höjde långsamt det sänkta hufvudet, och rigtade den stirrande blicken på den talande. När han igenkände henne, slöt han henne under djup rörelse i sina armar, och nu rullade de första tårarne nedför hans kinder. Umgänget med systern verkade välgörande på hans förkrossade sinne. Den ömma omsorg, det utomordentliga deltagande, hon bevisade honom, lindrade hans smärta. Den deltagande systern ansåg för nödvändigt att på någon tid aflägsna Philo från hans hem, emedan allt påminde honom här om förlusten af sin dyra maka. Hon föreslog honom att åtfölja sig till ett slott, som hon egde i grannskapet af Peterwardein, och på hvilket hon vanligtvis tillbragte sommarmånaderna. Han tvekade att gifva sitt bifall och föregaf, att det tröstade honom att veta sig i närheten af Monimes graf, och att han ej kunde skilja sig derifrån, utan att känna sin lidna förlust desto djupare. Först efter flera dagars förlopp och med mycken möda lyckades det grefvinnan att öfvertala honom att följa sig. Resan anträddes, och målet för den uppnåddes efter två dagar. Slottet låg vid ingången till en stor by, som hörde till grefvinnans egendomar, och var ett af de praktfullaste i nejden.