Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1849, sida 1

stämdt för Baltischport; andra gå mellan Petersburg och Riga, Petersburg och Stockholm, Petersburg och Svineminde, Riga och Libeck, Odessa och Konstantinopel, Odessa och Krim, Odessa och Taganrog o. s. v. Den innersta orsaken, hvarför Ryssland icke har en betydande handelsflotta och derför icke heller någon grundval för örlogsmarinen, kan sÖkas blott deruti, att nationen i det hela ej eger naturlig fallenhet för sjön, och att de maktegande ej förstått att uppfostra en till goda sjömän duglig befolkning. Hos alla sjöfarande nationer finner man, att folk, som en gång egnat sig åt lifvet på hafvet, älskar detta med enthusiasm, men sä är icke förhållandet i Ryssland. Enthusiasm och kärlek för yrket fattas lika mycket hos matrosen och sjösoldaten, som hos marinofficeren; de gå alla, likasom torpare, på sin herres befallning till åagsverket. Derför äro också de ryska sjöofficerarne i allmänhet okunniga, ty den bäste läraren, kärleken för yrket, saknas. Med blott ytliga, i sjöskolan inhemtade kunskaper och vanligtvis utan att känna någon kallelse för sin bana, beträda de den. De lemna sin tjenst så snart som möjligt, för att med högre officersgrad inträda i landtarmen. Lika stor eller ännu större lust att lemna flottan visa soldaterna och matroserna. Soldaterne på Östersjöflottan äro i sjelfva verket lika mycket landtsom sjösoldater, ty, utom sommarmånaderna, äro de i beständig tjenstgöring på landbacken. Den olämpliga uniformen bidrager äfven i sin mån att hindra deras praktiska färdighet och utbildning. Med hårdt åtdragen halsduk, tätt åtsittande kläder, stora stöflor och tung tschakå är det dem omöjligt att göra en lätt och rask rörelse. Dertill kommer, att skeppsprovianten oftast är dålig. Ryska flottan är en skapelse af Peter den store. Denne snillrike czar, af sitt folk med rätta kallad omskaparen (preobrasewatl) sökte förbindelsen med de öfriga europeiska staterna; han ville civilisera sina råa Ryssar genom umgänge med bildade nationer. Han insåg ganska rigtigt, att handeln på utländska orter i synnerhet skulle bidraga till detta ändamål. Men Östersjön beherrskades då af Svenskarne, Danskarne och Polackarne samt Svarta hafvet uteslutande af Turkarne. Peter visste att förena sig med de två Östersjömakterne, för att krossa den tredje; han förband sig med Danmark och Polen mot Sverige. Men czarens härar blefvo slagna af den svenske hjeltekonungen, och Peter ansåg det derföre klokast att till lägligare tillfälle uppskjuta sina tilltänkta Östersjöeröfringar, och vände nu alla sina krafter mot Turkarne. Desse hade fört ett olyckligt krig i Ungern, pest och eld rasade i Konstantinopel, sultanen var en odåga; allt detta gaf Czaren det bästa hopp om framgång. Hans angrepp på Azow vid Dons utlopp misslyckades visserligen, men lärde honom inse vigten af en flotta. Han hade sjelf studerat nautiken i England och lät nu under sin uppsigt bygga en mängd fartyg, med hvilka han, bistådd af donska Kosackerna, slutligen eröfrade Azow. Hastigt vände sig nu Peter från söder till norr, besegrade sina motståndare, Svenskarne, och beslöt att vid Nevas utlopp i finska viken bygga sig ett resi