Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1849, sida 2

— —— —— —— —— X—X—-—-————— -K 1 skulle uppstått hos hvarje annan, mindre af ödet förföljd; ty det förslutna hade efterlemnat djupa sår i hans hjerta, och en stilla melankoli, som han ej förmådde förjaga, hade blifvit grundtonen i hans väsende. Emot aftonen såg han, i den nedgående solens glans, på en liten höjd ett slott, hvilket, framskimrande mellan höga almar och lummiga ekar, hade ett pittoreskt utseende. Trakten var paradisiskt skön och väckte vår resande ur de drömmar, i hvilka ban var försjunken. Hastigt frågade han en förbigående, hvem detta slott tillhörde, och när han förnam, att det var hans eget, blickade han med glad förvåning på sin nya vistelseort och tänkte med den innerligaste tacksamhet på den älskande systern, som med en sådan ömhet sörjt för förskönandet af hans dagar. Han red raskt uppför kullen och nådde inom kort slottet. Den på hans ankomst förberedde förvaltaren emottog honom vid porten. Köpet blef genast afslutadt, och redan följande dagen såg sig Philo i besittning af godset. Det tycktes, som om ödet, trött af att låta honom känna sina nycker, ville skänka honom det lugn och den frid, som han hitintills måst umbära. (Forts.)