Mina bojor och fönstergallret voro snart genomsågade och lågo för mina fötter. Jag råknade hvarje minut, tilldess tornklockan slog elfva. Inom några sekunder hade jag praktiserat mig genom fönsteröppningen, öfvervadat grafven, och ilade på den mig anvisade stigen till stora vägen, hvilken jag följde, tilldess jag lyckligt anlände till den för mig beskrifna stugan. Dess på min ankomst förberedde egare var Faskuls svärson. Han emottog mig med ett hjertligt handslag, och sade, att han, underrättad af sin svärfar om min oskuld, med glädje erbjöd sin hand till min räddning. Bärande en blindlykta i den ena handen och en korg med vin och mat i den andra, förde han mig genom flera rum. Ankommen till det sista, tryckte han på en i väggens brädbeslag anbragt fjeder, hvarvid en lönndörr öppnades, som bildade ingången till ett litet rum. Här är ni säker, sade han. Utom mig och min hustru, känner ingen detta rum, och man skall icke söka er här, om efterspaningar blifva anställda i mitt hus. Der är mat och vin, itilllade han, i det han tömde korgen. Dröj här så länge, tilldess jag underrättar er, att ni utan fara kan lemna ert gömställe, Under tiden ombesörjer jag andra kläder, som skola skydda er för upptäckt under fortsättandet af er flykt. Låt: icke tiden blifva er lång, och skåda hoppfullt