danden att upptäcka er mors vistelseort voro fruktlösa, tilldess sakens hela förlopp meddelades mig af Feszi, som förde er mor till skogvaktarehuset i Moldau, och hvilken, i anseende till en föröfvad stöld, satt fången en räcka af år under min uppsigt, just i det torn, der ni befinner er. Lefver bofven ännu? frågade jag hastigt. Deröfver kan jag ej gifva er upplysning,svarade den gamle; för ungefär tolf-år sedan fördes han härifrån till ett annat fängelse och fann snart tillfälle att fly derifrån. Sedan dess har jag icke mer hört af honom. vDen kärlek, sade jag, för de mina, och det hjertliga deltagande, ni tyckes hysa för mig, förtjenar min innerligaste tacksamhet.För hvad jag är, och hvad jag eger, har jag att tacka er morfar. Skulle då icke mitt hjerta känna sig förpligtadt till tacksamhet emot hans ättling? — Såsom en vanartad gosse upptog mig den ädle gubben i sitt gästfria hus, utrotade mina syndiga begär och gjorde mig öppen för intryck af dygden. Många tårar kan jag berömma mig af att hafva aftorkat, många orättvisor förekommit, under de fyrtio år, som jag tjenat det grefliga huset. När han slutat, kastade han ännu en gång en blick af det innerligaste deltagande på mig och