hvad 2. berättat, sannt eller ej; är det sannt ( bufvudsaken), så har general A. antingen talat sanning med afseende på konungen eller ljugit Har han talat sanning, så är det alldeles omöjligt, att konungen velat hafva skälet till Z:s onåd förhemligadt, eller att det skulle vara en det fördolda smygande hämnd. Har general A deremot ljugit på konungen, hvilket visserligen synes sannolikt, emedan konungen afsatt honom och emedan det at general A. konungen tillagds handlingssätt skulle vara i högsta grad inkonseqrent, jemfördt med många andra citerade exempel på den ynnest, andra i reformsällskaper vida verksammare deltagande personer rönt; och dertill skulle vara — vi vilja icke utsäga ordet. När det således, äfven genom hans egen s. k förklaring, göres allt mer och mer sannolikt, att det är general A., som icke talat sanning om konungen, så förökar han ju dubbelt sitt syndaregister, när han söker krokiga undflygter och icke rent af erkänner sitt tilltag, utan alltjemt fortfar att låta obehöriga misstankar hvila på konungen! Hela ordställningen gifver anledning förmoda, att general A., äfven i afseende på 2:s yttranden om grefve L., rider upp på något ord; om Z. anfört ett om eller men oriktigt, så har A. rätt, att yttrandena icke voro sdådane, som Z. återgifvit dem! Men fram då med, hr general, hurudana de verkligen voro, på det man icke efter er förklaring må döma er ännu strängare är före den! Äfven i afseende på regementschefens förslag är måhända ordrytteri i hr generalens förklaring: derom bör då åtminstone öfverste Heyl kunna vittna, om han nu mera minnes, hvad som då passerade, hvarom Z:s berättelse under 2 månader hittills icke blifvit af öfversten motsagd.