utropade: Allsmäktige Gud! hvem hade kunnat ana, att sonen af denna herrliga varelse, som var en glädje för alla menniskor och en prydnad för sitt kön, skulle, fängslad af bojor och försmäktande, lemnas under den gamle Faskuls uppsigt?! Han gömde sitt ansigte i händerna och snyftade högt. Trösta dig, gode gubbe! svarade jag djupt rörd; sonen var hitintills icke ovärdig sin moder; han försmäktar oskyldig i fängelset och har ingen delaktighet i det brott, man påbördar honom. Väl er, om ni talar sannt! Och ert ansigte beslår er icke med osanning — ni ser icke ut, som en mördare.Jag meddelade honom härpå hela förloppet och öfvertygade honom fullkomligt om min oskuld. Hans deltagande steg desto högre, då jag meddelade honom orsaken till mitt angrepp på grefven, i hvilket han blott såg ett utbrott af barnslig kärlek, och i dennes död himlens rättvisa straff. Hans förtröstan på försynen var så stor, att han fullkomligt lugnade sig för min framtid, i den fasta tillförsigt, att min oskuld skulle komma i dagen och skydda mig för hvarje straff. (Forts.)