Nej! svarade jag med fasthet, jag nekar dertill, ty jag har ej begått det. Grefven har dödat sig sjelf; hans anklagelse är en djefvulsk lögn, en handling, som upprör alla känslor af mensklighet — ty vet! jag är — Redan sväfvade ordet sonpå mina läppar, men jag undertryckte det, med åtankan på den ed, jag bade svurit min moder. Domaren uppfordrade mig ånyo att gifva honom upplysning om min härkomst. En ed binder min tunga, var mitt svar, aflyfter icke slumpen den slöja, som hvilar öfver min härkomst, så skall ni förgäfves tvinga mig att göra det. Vid dessa ord betraktade mig min fångvaktare med oafvända blickar, och det såg ut, som ville han förskaffa sig visshet om rigtigheten af en förmodan, som fått insteg hos honom. Man ansåg mig saker till det brott, hvarför jag var anklagad, och min ihärdiga vägran att gifva upplysning om min härkomst föranlät domaren att afsluta förhöret för dagen. Sedan han ställt ännu några frågor till mig, befallde han att föra mig tillbaka till fängelset. Jag tillbragte natten till denna dag lugnare, än den förra. När jag vaknat, inträdde min fångvaktare. Ilans blickar hvilade med synbarligt deltagande på mig, och jag kunde tydligt